Jag kommer ihåg när jag låg på stolen/sängen, vad man nu ska kalla det? inne i rummet på Ultra och Gyn på odenplan. Jag hade dom närmsta dagarna varit jätte fundersam på om jag verkligen var gravid? Var det verkligen så att det låg en liten bebis i magen. Kändes så overkligt just då och jag kunde inte låta bli att oroa mig över att ingenting skulle synas på ultraljudet, att där inne var tomt.

Men så låg jag där, barnmorskan la på lite "gegga" och tog apparaten på magen. Man såg bebis direkt, verkligen direkt! Inte en tvekan liksom. Vilken känsla, såg hur lilla bebisen rörde på sig och kunde inte förstå och det faktiskt var från MIN mage. Våran lilla bebis. Det var första gången vi fick se henne. Det var då vi verkligen förstod att det faktiskt är en bebis. Hur nervös jag var när hon skulle kolla könet, hur jag förväntade mig en pojke. Men hur otroligt lycklig jag vart då hon sa flicka. Jag önskade mig en flicka, hade ju inte spelat någon roll, men jag tror nog att dom flesta har något som dom liksom hoppas på. När vi var klara så gick jag och Andreas därifrån, jätte lyckliga!